Blast from the past, part 6 (en digital orgie i jag 1)

1900-talet – jag scannar in en bild av mig själv

mars 2000 – jag och Roland spelar in verser och musik i Hip Hop Ejay

2001 – http://www.angelfire.com/ab7/smuli/index.html ser dagens ljus

.

?

.

2002 – jag går ut nian, efterlämnar inga intressanta digitala ledtrådar åt mitt framtida jag annat än lama skolprojekt. Jag börjar lusse och fortsätter vara lika digitalt trist. Måste varit en datorspelstung period. Och så var det ju faktiskt rätt mycket fotboll då strax innan jag lade ner det. Och Lemböte också var det ja.

2002, då hade jag liv helt enkelt.

april 2003 – jag firar valborg på Lemböte

juni 2003 – jag lanar hos Flonka

september 2003 – jag spelar in mig själv på video. notera hur fräscht mitt roskildearmband jag tappade (och därmed även tappade bort) någon gång 2006/2007 var

2003 – jag sätter mina Coco Pops i vrångstrupen när jag läser att den åländska humorsidan fazzula blivit stämningshotad på grund av en låt jag och några vänner laddat upp i deras talangtävling

juli 2004 – jag cyklar Åland runt, hamnar i tidningen blabla, lade bara upp den för den roliga bilden

oktober 2004 – jag tar episka bilder på mig själv med en gitarr

julen 2004 – jag spelar teater med bröderna Sonck på julfesten

2004/2005 – jag har tråkigt på jullovet och slänger upp en server och strax därefter ett phpbb-forum som så småningom blir ett av de tre största åländska forumen sett till antal inlägg

.

.

Den här listan är dock inte riktigt en sanningsenlig bild av mitt dåvarande liv utan enbart (några utan större genomtanke utvalda) digitala spår jag efterlämnat i min datamaskin. Jag menar, jag spelar ju i band någonstans här, reggar och avreggar mig på lunarstorm, ircar, hänger på lodiz.com, skapar Warhamsters fanclub, är över till Åbo en hel del, besöker St. Petersburg, Ungern, UK, fyller 18, drar på festivaler, konserter, gör en massa roligt i skolan, spelar korpfotboll, deltar i Åsikts-ÅM, hänger i lägenheten, drar på middagar och gör desto mycket mera som jag inte glömt, men av någon anledning bara inte kommer på nu på rak arm.

Varför jag nu måste skriva det. Det kanske såg lite för fjuttigt ut med några år sammanfattade i väldigt få bilder bara.

Eftersom jag grottar ner mig i nostalgi just nu får ni gärna utöka listan med något från den här perioden. Har en del material kvar så tro inte att jag förstört BFTP-kategorin riktigt ännu även om det här nog var en väldigt jag-centrerad post. Nå, ni skriver ju ändå aldrig något. Någon som minns något jag glömt? Eller ännu mera guld, någon annan som sitter på lite gammalt gott som jag inte har? Kan byta gammalt gott mot annat gammalt gott. Hör av er internets! Vill ni inte skriva här går det bra att elposta mig på mitt förnamn punkt mitt efternamn snabel-a gmail punkt com.

Blast from the past, part 5

from xxxxx@abo.fi
till xxxxx@hotmail.com
datum 1 augusti 2005 20.32
ämne Glädjepiller

Tjenare!

Din hemsida har varit glädjepiller nummer ett under de senaste
veckorna… Varja gång jag vill få mig ett gott skratt går jag in på
den, betraktar bakgrunden som är ett under av smaklöshet, den absurda
bilden och texten “HELLO INTERNET!” och brister ut i skratt!
Jag har tipsat alla mina ryskastuderande kompisar om den (min status
steg anmärkningsvärt) och när jag visade den åt min litauiske kompis
(som bor i USA) tyckte han att det var en av de häftigaste sidorna han
någonsin sett. Det är bara att gratulera – du har lyckats göra en
absolut fenomenal parodi på hemsidan som medium!

Gratulerar,
Wille V.
(Jespers J:s kollega)

.

smuliman.mine.nu

Blast from the past, part 4

Hittar du två långhåriga ålänningar i bilden?

Dagens BFTP är nog den största past:en hittills. Den här bilden är från 2003. Det är Roskildefestivalen. Sam Asplund och Mikael Frankman är 16 år, James Hetfield har kommit tillbaks från rehab, Metallica har spelat in St. Anger och är återigen på turné, det är sommar, det är sol, det är helt galet.

Från att aldrig tidigare varit på festival och knappt sett några konserter att tala om hemma (aldrig en konsert utanför Åland exempelvis) föddes idén om att åka till Roskilde och se det då viktigaste bandet i vårt liv ute i en bastu ute på Lemböte en sen kväll på ett konfirmationsläger.

Sagt och gjort. Vi lade upp en plan för att få våra föräldrar att övertala oss. De hade aldrig släppt iväg mig ensam vid den tiden och detsamma gällde unge herr Frankman (åtminstone var det dåtidens övertygelse), så vår plan baserade sig på att Frankies mor, Kerstin, skulle skjutsa ner oss dit. Sagt och gjort, lagom nervös och uppspelt talade jag med mina föräldrar och Frankie med sina. På något underligt sätt lyckades vi krångla igenom allting och kompromissa igenom allting till den situationen att Kerstin skulle följa med oss till Roskilde. Vi skulle bo på hotell i staden och på morgonen skulle hon skjutsa ut oss till festivalområdet och hämta oss på kvällen efter konserterna slutat. En skitbra deal!

Vi åkte dit. Vi lyssnade på Fade to Black när vi passerade Ljungby. Vi kom ner. Får lite fjärilar i magen nu när jag tänker på det här alltså. Shit!

Vi blev utskjutsade till festivalområdet, fick våra festivalband, gled in på campingen och gick direkt till grindarna. Det var nu kanske 10 timmar tills grindarna skulle öppnas (det värsta är att siffrorna är sanna, men vadfan, vi var 16 år) och väntade. Och väntade. I solen. Vi träffade några sköna svenskar, några sköna islänningar (killen närmast bilden var från Island iaf) och en massa andra sköna dudes och bruds.

Shitpomfritt!

De öppnade grindarna och jag sprang. Som en ko på grönbete. Sprang och hoppade och sprang och log och skrattade och ja, jag tror till och med jag skrek. Vi sprang snabbt in på området och lyckades hamna i den närmsta fållan framför scenen. Fan, jag stod tillochmed längst fram. Allra längst fram vid staketet. Dock var det allt annat än lite tryck längst fram och 10 timmar i solen utan mat hade tagit på krafterna. Fick stå och spänna musklerna konstant och resonerade med mig själv att det nog var bättre att se Metallica från andra raden än att inte alls se Metallica för att man svimmat eller något liknande.

Så jag tog ett steg tillbaks.

Förbandet var lamt. Jag var pissnödig som satan. Någon bakom mig rökte marijuana. Någon pissade i en mugg och skickade den framåt. Det var festival.

Jag tror att vi väntade två timmar innan konserten i publikfållan. Jag trodde jag skulle pissa ner mig. Då plötsligt började tonerna till Ecstasy of Gold komma ur högtalarna (ja, de körde It’s a Long Way to the Top (If You Wanna Rock ‘n’ Roll) före, men jag förstod inte vad det betydde då). Lyssnandes till Ennio Morricones verk ur The Good, the Bad and the Ugly betydde inga fysiska eller värdsliga behov någonting längre. Ingenting förutom att Metallica skulle komma ut, rakt framför ögonen på mig, några meter ifrån mig och inför en publik på 60.000 personer.

Jag vet inte om det går att förklara hur det känns, men introt på Live Shit tycker jag att förklarar det rätt bra. Bortsett från att man känner spänningen i publiken och allting, ja, helt galet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Ingenting jag någonsin kommer att se i mitt liv i musikväg kommer att slå den här konsertupplevelsen. Den första riktigt stora konserten, det största bandet i mitt liv i den perioden av mitt liv, 60.000 personer, andra raden, 12 timmar kö, bra setlist.

Och ja, jag höll ju på att glömma (nej, jag ljög, har väntat på att släppa den här poängen länge) jag fångade ju Kirk Hammetts plektrum också. Som han spelat med. I åtminstone One och Enter Sandman.

Jag skulle kunna skriva en bok om den här konserten. Men jag tror jag skippar det.

I övrigt lyckades jag med konststycket att träffa folket från #metallica, den irc-kanalen jag då hängde i och så såg jag några andra band, inget nämnvärt utom kanske Iron Maiden och Turbonegro. Tyvärr har jag inte lyckats hitta bilden på mig och dem vi tog, men det hade varit awesome att hitta någon gång!

.

Ingenting jag någonsin kommer att se i mitt liv i musikväg kommer att slå den här konsertupplevelsen.

Det ni.

Blast from the past, part 3

Var god, lägg igång låten innan och ha på den under tiden du läser detta inlägg. Tyvärr hittade jag inte låten som en mp3:a så det blir ett youtubeklipp istället.

Jag och detta glada gäng bestående av Jens, Petter och Nyaste bestämde oss för att besöka så många av Ålands kommuner som bara möjligt på 24 timmar. På cykel.

Vi hamnade på första sidan i Nya Åland, blev intervjuade i Radio X3M och ja, jag vet inte. Snacka om att det kan vara nyhetstorka på sommaren på Åland iallafall.

Till färdkost hade vi 1,2 kg oxfilé per person. Det och grillkrydda. Vår resa ackompanjerades av låten Go Go Yellow Screen, av bandet Digital Emotion. Endast. Spelandes på två batteridrivna datorhögtalare bakpå någons (jag tror det var Jens eller kanske Petters) pakethållare. Jag kan säga att nu samtidigt som jag skriver detta inlägg lyssnar jag på låten och jag vet exakt hur den är uppbyggd, när laserstrålarna kommer och hur texten går. Fortfarande en mycket bra låt! I rätt proportioner iallafall.

Det var en rolig sommar. Det var en rolig tripp. Jag hittade till och med en fin gifbild jag någon gång gjort för att visa hur vi begav oss.

Utav kuriosa kan jag nämna att vi inledde vår cykeltur klockan 22:00 från Mariehamn. Ingen hade sovit innan på dagen och om jag inte är helt ute och cyklar hade Nyaste varit ute och rest och sovit väldigt, väldigt lite innan haha. Men det är ett fint minne, en fin resa och en fin låt!

Jag vill minnas att resan tog strax över 22 timmar. Så det var en liten tripp iallafall.

Ha det fint internets. Och skriv en kommentar ibland nu och då. Annars blir ju det här aldrig någon blogg, utan bara en interaktiv dagbok. Jag vet att ni läser (det finns daglig besöksstatistik) så skriv en rad. Eller två.

Blast from the past, part 2

Nu är det dags igen. Som ni har väntat.

Warhamster, torget, Mariehamn, miljödag?

Dagens Blast from the past kommer från en miljödag som anordnades av Agenda 21 eller Mariehamns stad eller något vadsomhelst. På något mystiskt sätt lyckades Ålands kanske mest kontroversiella band genom tiderna, Warhamster, få spela mitt på dagen, en helg i stan…

Två tappra fans drogs upp på scenen och hjälpte bandet med det avslutande numret “Warriors of the World” eller kanske den här bilden redan är från den nästsista låten “My Lovely Beer”, jag minns tyvärr inte. Kan dock säga att jag är den enda människan på denna planet som sett samtliga Warhamsters spelningar. Det är inte illa ni!

Oj, de måste nog allt se till att styra upp en reunion någon gång snart! Det börjar bli ett bra tag sedan den senaste spelningen.

Blast from the past, part 1

Så, bara för att jag bloggar behöver inte allting handla om mig själv. Då jag hittade lite sköna gamla bilder på min datamaskin hemma på Åland så tänkte jag att jag lite nu och då skulle posta bilder från förr, när det var bättre, här på bloggen. Så här kommer det första inlägget av många i serien “Blast from the Past”.

Eftersom jag inte tycker det är juste att lägga ut bilder på någon annan utan att först lägga ut något på sig själv så börjar jag med att lägga ut en härlig bild på mig själv från när jag tog studenten. Det spöregnade hela vår dimission, men mot kvällen redde det upp sig och jag hade en riktigt rolig student, först hemma med tårta och grejor, sedan middag på Nautical följt av Alvas och sömn. Men det allra bästa var ändå när mina vänner ringde mig riktigt tidigt på morgonen och med hjälp av mycket god övertalning lyckades de få mig att avbryta skönhetssömnen och trampa iväg på min cykel till stadshusbacken för att vänta in dagen med champagnefrukost. Någon gång när det började bli dag på allvar rörde vi i ytternäsgänget sedan oss så småningom hemåt glatt sjungandes på “Sjung om studentens lyckliga dar” om och om och om igen. En riktigt, riktigt bra dag, natt och morgon var det iallafall!